skall jag läsa högt för honom romaner, vilket särdeles roar honom.
5:o. Han har en viss vana vid grova ord. Det skall jag så sakta och smått vänja honom av med, men vad jag framför allt är fast besluten att vänja honom vid är — att känna sig lycklig, att finna nöje och trevnad i sitt hem. Ty, ser du, Maria, jag var fattig, måste förtjäna mitt bröd i mitt anletes svett — musikundervisning är ej ett lätt arbete — jag var ej ung mer, jag hade ej skönhet eller talanger — utom den smulan musik — och han, av en ansedd släkt, i en förmånlig levnadsställning, han, så allmänt aktad för karaktär, kunskap och duglighet, han valde mig ändå framför andra rikare, vackrare, bättre än jag. Han skötte mig under min svåra frossa med så mycken godhet, och när min mor ville erkänna hans möda med det sista av våra hopsparade pengar, nekade han dem och begärde — min hand. Sedan var han så god mot de mina, gav mina bröder skänker och lät välmåga komma i mitt fattiga hem. Skulle jag ej vara tacksam, ej hålla av honom, ej söka att göra honom lycklig efter min bästa kraft och förmåga? Ack, jo! Det vill jag, det skall jag, med dygd och med odygd, i lek och i allvar, i godo och ondo vill jag göra honom lycklig, och en röst inom mig säger, att jag skall lyckas.
Tisdags morgon den 3 juni.
Vi arma människor! Vad äro våra goda föresatser, när vi ej ha makt över oss själva? I förrgår satt jag och primade mig över huru lycklig jag skulle göra min man; i går… för att straffa mig, vill jag berätta allt för dig. Jag återvänder till i förrgår afton, då jag var så nöjd med mig själv. Björn var då borta på ett sjukbesök i grannskapet, och jag skrev, han kom igen, jag skrev ej mer, jag talte allvar och tok för honom, vi gjorde upp åtskilliga små husliga anordningar, och i allvar och tok uppsattes
2. — Fredrika Bremer, Grannarna.
