mig ont. Den gjorde även, att jag icke hörde björns återkomst hem, förrän han med vanligt buller öppnade dörren till förmaket, där jag satt. Jag kastade hastigt mitt arbete under en schal, rodnade och kom mig knappast för att säga honom: ”God afton!” Björn såg ovanligt glad ut och ropade högt: ”God afton, min lilla hustru! Hur står det till med dig?”
”Rätt bra!” svarade jag och, för att undvika vidare frågor, frågade jag själv: ”vad är det du har i handen?”
”Bara en otäck pappask!” svarade björn. ”En gammal fru plågade mig att köpa den. Få se om du kan begagna den till dina kammar, hårnålar o. s. v. Han satte nu den stora, förmenta asken på bordet, löste med en hisklig grimas upp klädet, i vilket den var insvept, och för mina ögon låg en tavla i präktig gyllene ram. Två figurer stego liksom levande fram ur den; den skönaste Guds moder svävade på skyarna med gudabarnet på sin arm. Det var en kopia av Rafaels ”Madonna Sixtina”, utförd i svartkrita av den skickliga m:lle Röhl. Jag såg den himmelska friden i Marias ansikte; jag såg barnets gudomliga, allt förklarande blick, och det blev mig så väl, så himmelskt väl till mods; jag kunde ej tala, och utan att jag visste det, runno ljuva, saliga tårar ned på tavlans glas. Jag hade glömt allt omkring mig, jag visste icke om jag var på jorden eller i himmeln, då plötsligt jag kände mig omfattad av björns armar och hörde honom säga med en öm, rörd, men förebrående stämma: ”Fanny, varför skall jag icke veta, att jag — — är far?”
I denna stund reste det sig våldsamt inom mig. Det var som om barnet hade rört sig i mitt sköte och räckt sig mot sin far. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och kunde blott stamma: ”O, björn, jag fruktade att du ej skulle vara nöjd däråt!”
Min Maria! huru blev det mig till mods när jag såg björn falla på sina båda knän framför mig, när han kysste
