212
Julottan.
Vi äro i kyrkan. Dess stora, sköna valv strålar av tusen ljus. Altare, pelare, läktare, allt tindrar, allt lyser så härligt och glatt. Orgeln ljuder ej ännu. Det råder ett högtidligt lugn i templet, som det sakta suset av den böljande mängden snarare ökar än stör.
Vi sätta oss i koret. En lamprad mitt emot kastar på oss ett starkt sken.
”Du ser helt förklarad ut!” sade björn, i det jag satte mig. Jag tyckte detsamma om Serena. Min själ var full av andakt.
Nära oss, med ryggen lutad mot en pelare och beskuggad av densamma, stod en hög, mörk figur, synbart försänkt i djupa tankar. Det var Bruno. Hans profil var skön, men syntes mig ovanligt blek. Han såg icke oss; hans huvud var nedböjt. Den yttre världen var för honom icke till. Men vid första tonen av den väldiga orgeln spratt han till och såg upp. Hans ögon mötte Serenas. Han hälsade ej, hon hälsade ej; de syntes helt och hållet förlorade i varandras anblick, och jag såg på dem. Såsom andar, vilka efter långa lidanden mötas och återförenas i en salig värld, så syntes de mig. Deras anleten voro bleka, men ett onämnbart uttryck av kärlek och en slags salig smärta liksom sken över dem. Det var en blick av djupt ömsesidigt igenkännande. Fuktiga av tårar sänkte sig Serenas ögonlock. Snart var Bruno vid hennes sida, och lutande sig mot hennes bänk sade han med en låg — men ej viskande — röst: ”Låt mig bedja med dig!” Serena höll sin psalmbok så att han kunde se i den. När deras röster höjdes och förenade sig i en skön och djup harmonisk ton, då genomfor mig aningen, att de två voro bestämda att bli ett par, att deras förening var besluten i himmeln, emedan den var grundad i den själarnas sym-
