TJUGUANDRA BREVET.
”Bevars, vilket fläng både utan och innan!” På alla kanter rustas här till guldbröllopet. (Jag vet icke om jag sagt dig, att den stora dagen är den 20 januari.) Hela staden, hela bygden taga sig därav. Det är som om allt folk här på orten vore släkt med de gamla, vördnadsvärda Dahls. Deras åtta barn och dessas familjer väntas hit i dessa dagar. Även jag är i rörelse för festen. Jag biträder Serena i vad jag förmår, och övar jämte Bruno in en kör, som skall sjungas vid festen. Bruno har komponerat musiken. Han är en verklig mästare och det är ett nöje att anföras av honom. Sångpersonalen samlas hos mig två gånger i veckan och övas in av den stränge mästaren, för vilken vi alla äro litet rädda. Serena har så mycket att göra för att ställa i ordning för festen samt för alla onklar, tanter och kusiner, som väntas, att hon föga synes till hos mig. En gång kom hon och blandade sin röst i kören, men då var all andakt borta ur sånglektionen. Brunos kropp satt vid instrumentet; hans själ var hos henne.
Bruno är ofta om aftnarna hos Dahls. Han söker att vinna de gamla, han talar för dem, läser för dem. Serena vilar, tror sig ha vunnit en bror och är lycklig.
Den 16.
Kullarna komma från öster och väster. Dahlar här och Dahlar där. Hyggliga människor, vackra barn! Hur som-
