18
och underskrevs kontraktet angående tobaksrökningen. Så långt bra. Och så slutade den dagen.
Den andra dagen, d. v. s. i går, skulle vi vara till middagen hos ma chère mère. Jag hade litet ont i huvudet, och hur jag satte mössan och hur jag lade lockarna, så passade de ej, och jag såg gammal och förfallen ut, tyckte jag. Jag tror att björn tyckte detsamma, ehuru han såg på mig utan att säga något. Det gjorde mig litet modfälld. Ty jag fruktade att ej kunna behaga ma chère mère, och jag visste väl huru mycket björn önskade det. Vädret var ruskigt, jag hade en gruvlig lust att bli hemma. Men då jag gjorde en liten invit härtill, gjorde björn en så förskräcklig grimas, att jag genast avstod från försöket. Jag hade dessutom mera olust än ont. Vi foro i trillan under paraply i duggregn.
Ma chère mère tog vänligt emot oss, men tycktes ej vara vid gott lynne. Det var främmande till middagen: några gamla herrar och fruar, som jag ej kände och som föreföllo mig särdeles tunga. Middagen var präktig, men jag orkade ej äta.
På eftermiddagen, strax efter kaffet, gick björn med herrarna ner i biljardsalen. Jag blev allena med ma chère mère, de gamla fruarna, som språkade mest mellan sig, och en viss lagman Hök, en lång och gammal vän av ma chère mère, som satt bredvid henne och snusade. Ma chère mère teg, lade patiens och såg allvarsam ut. Jag sade då och då ett ord, men blev allt tystare, ty mitt huvud värkte, regnet slog mot fönstren, och sanningen att säga, var jag missmodig över björn, som jag tyckte väl hade kunnat under den långa eftermiddagen litet se till sin lilla hustru och ej helt och hållet överlämna sig åt sina gamla otäcka ungkarlsvanor, spela biljard, röka och dricka.
I denna mulna sinnesstämning led det fram på eftermiddagen. Vid tetiden bad ma chère mère mig göra litet
