musik. Jag satte mig till fortepianot, preludierade och började sjunga det lilla vackra stycket Ungdomen. Men hettan, huvudvärken och missmodet hade gjort mig alldeles ostämd. Jag sjöng först darrande, sen falskt, och kom slutligen av mig i det stycket, som jag hade sjungit väl hundra gånger. Det var dödstyst i rummet, och jag var nästan färdig att gråta, men så sjåpig ville jag dock vid min ålder icke synas. Jag gjorde ett par slutackord och lämnade pianot med en ursäkt och ett par ord om min huvudvärk.
Nu blev ma chère mère innerligt god mot mig, satte mig bredvid sig i soffan, lät giva mig en stor pokal starkt te och behandlade mig som man behandlar ett sjukt barn. Jag hade nu verkligen kommit på tvären, ty även detta samt den goda lagman Höks artighet misshagade mig. Jag tyckte att det var en fullbordan på den ömkliga roll jag spelat hela dagen, och tänkte att ma chère mère inom sig skulle tycka, att Lars Anders gjort ett dåligt val, som fört hem en hustru, på en gång gammal och barnslig, sjåpig och sjuklig. Jag var rätt olycklig. Äntligen kom björn och vi fingo fara hem. Vädret hade blivit vackert, och teet hade gjort mitt huvud gott, men det onda hade satt sig i min själ. Jag var ledsen på mig själv, på björn, på hela världen. Och björn satt tyst under hela vägen och gruvade sig ej det ringaste över min huvudvärk. Sen han frågat: ”huru är det?” och jag svarat: ”bättre!” talte vi ej ett ord.
Sen vi kommit hem, hade jag litet att se om i köket, och då jag åter gick in i förmaket, satt björn planterad i soffan och blåste ut tobaksröken i långa virvlar, under det han läste avisorna. Han hade just icke valt den förmånligaste stunden för sitt kontraktsbrott. Jag gjorde alarm häröver, väl i en munter ton, men i botten var jag ej god. Det låg i mig en slags ond lusta att låta björn umgälla, det jag haft en så ledsam dag. Björn ropade
