grötvärme. Men även den värmen må vårdas och aktas. Äktenskapets myrtenträd trives ej väl här i norden förutan den.
Den 12 februari.
En förskräcklig händelse i Dahlska huset! En natt har gått förbi sedan den skedde, men ännu darrar min hand så, att jag ej kan föra pennan stadigt. O, mina aningar!
I går afton voro björn och jag hos våra vänner. Björn satt med de båda gamla. Serena och Bruno voro i nästa rum. Där var även jag; jag satt vid pianot och spelade några koraler, som jag nyligen fått. Småningom spelade jag allt saktare och gjorde långa pauser vid var orgelpunkt, ty jag hörde talas ord, som fångade hela min uppmärksamhet. Bruno hade denna afton varit vid ovanligt dystert lynne och jag hörde, att Serena, där hon satt i kåsösen vid hans sida, frågade honom om orsaken därtill, med denna ton av innerlig ömhet, med dessa ljuva och grannlaga ord, som det är givet åt kvinnans kärlek att framföda. Bruno svarade:
”Jag har i natt haft en elak dröm, — dess minne plågar min ännu.”
”En dröm, Bruno?”
”Ja, en dröm. Skall jag berätta den för dig?”
"Ja, för all del.”
”Nå väl då, Serena, jag drömde att du var — min maka! Du var min egen, mitt livs följeslagarinna, hälften av mitt jag, min maka! och jag — var ej lycklig. Är hade gått om; du var min; jag älskade dig som nu och mera om möjligt; vi hade levat stilla dagar, vi hade många gånger sett solen gå ned och stjärnorna gå upp över Helga sjö; vid nattens skuggor hade jag slutit dig i mina armar, jag hade vilat vid ditt bröst, men jag — var ej lycklig. Jag drömde att det nu åter var afton.
