dödsstynget. Redan höll jag kniven på dess strupe; då vände det mot mig sina sköna, döende ögon, fulla av tårar, och såg på mig med en sorgfull, förebrående blick. Jag kände därvid som ett styng i mitt hjärta, och stum och dyster såg jag i dessa ögon, som i vart ögonblick blevo mer människolika. Slutligen — o gruvligt! — såg jag att de voro dina, Serena; — det var dig, som jag hade mördat — det var du, som så såg på mig. Gud allsmäktig! om någonsin din blick…”
”Bruno, Bruno!” avbröt honom Serena, öm och upprörd, ”varför tala så? Det var ju blott en dröm! Och en stygg och oförnuftig dröm var det. Se på mig, Bruno; nej, vänd dig icke bort! O, se på mig, att aldrig, aldrig en sådan blick kan möta dig ur mina ögon. Ack! att du visste, att du rätt kände, huru omöjligt det är. Hör, Bruno, även jag har en dröm att berätta dig, och en av mera sann betydelse än din. Jag drömde, Bruno, att världen hade stelnat, stelnat till is. Det fanns ingen sol mer, intet grönt på jorden, ingen blå himmel; i dess ställe var ett svart tomrum. Präktiga palatser, skogar och berg stodo ännu, men de voro förvandlade uti is. Underliga och hemska sken, vilkas upphov man ej såg, och som spridde ingen värme, men kastade omkring sig långa och ohyggliga skuggor, irrade bland dessa isgestalter. Alla levande varelser voro utdöda, endast två människor andades ännu med klappande och varma hjärtan i denna marmorvärld. Och dessa två, Bruno, voro du och jag. Ensamma svävade vi genom långa pelarrader av is; vi voro icke fästade vid jorden, men icke i stånd att höja oss över den. Vårt öde skulle bli att långsamt förfrysa sist av alla levande väsen.
Ditt hjärta var bittert, o! min vän, och din kind var blek. När skenen kommo och kastade mot dig hotande skuggor, då höjdes din arm, såsom till strid, och din
