232
intalande, ”vi kunna, vi böra ej döma! Låt oss vänta, låt oss avbida tiden! Bruno skall förklara sig!… allt kan ännu bli gott.”
Till Bruno gick hon, där han stod försänkt i dystert grubbel, och hon bad: ”res till Ramm åter i afton, Bruno, och kom igen i morgon. Då skola vi alla vara lugnare. Och var icke orolig för denna natt. Hon skall ha den bästa vård. Doktor Werner skall bli hos henne. Min gode vän, res nu, men i morgon — kom och lugna mina morföräldrar, om du kan, och oss alla!”
”Serena! och du?… och du?” stammade Bruno och stirrade smärtfullt på henne.
Serena vände bort sitt huvud för att dölja det lidande, vars uttryck hon fåfängt strävade att betvinga. ”Jag tror på dig”, sade hon milt, ”god natt, Bruno!” Och hon betäckte ögonen med ena handen, i det hon räckte honom den andra.
”Du vänder dig bort ifrån mig, du vill icke se på mig!” sade Bruno med dyster klagan.
Då vände Serena sitt ansikte till honom, hon ville le mot honom, men ögonen stodo fulla av tårar.
Törhända såg Bruno i denna blick vad han sett i sin dröm, ty han blev liksom vild härav; han utstötte en förbannelse över sig själv, slog sig häftigt med den knutna handen för pannan och störtade bort.
Björn och jag gingo ej hem denna natt. Han satt inne hos Hagar, som hade fallit i häftig yra och sade ord, ömsom i kärlek, ömsom i raseri, men alltid lika vilda och bärande stämpeln av en oordnad och förtvivsjäl. Jag blev inne hos Serena, vars sovrum är invid morföräldrarnas, och jag förmådde henne att gå till sängs och för deras skull söka vila. Hon gjorde som jag bad, låtsade sova, men jag hörde henne ofta gråta sakta. Flera gånger måste jag gå till Hagars rum för att hämta Serena underrättelser om hennes tillstånd.
