(Björn tror icke, att det är dödligt.) Allt emellanåt öppnades sakta dörren till de gamlas sängkammare, och ängsliga frågor över det älskade barnet viskades fram och fingo alltid tröstande svar. Björn var inne hos alla, brummade på alla, uppmuntrade alla och gav stillande droppar åt alla. Tre gånger om natten återkom Bruno, men ville ej gå in, utan begärde och fick av björn underrättelser om Serenas tillstånd och om Hagars, varefter han åter störtade bort, såsom jagad av furier.
Det var en lång, en plågsam natt. Serena frågade ofta: ”blir det ej morgon snart? Dagas det icke?” Ack, hon längtade efter morgonen, ty hon trodde att ljus och Bruno skulle komma med den. Men när morgonen kom, kom icke Bruno, endast en biljett från honom, innehållande dessa vilda, osammanhängande rader:
”Jag skulle återkomma, jag skulle förklara… så bad du mig. O, att en önskan av dig till mig någonsin skulle bliva ouppfylld! Serena, jag kan ej förklara, jag kan icke komma!… Henne vill jag ej se; dig kan jag ej… din anblick förtär mig. Jag kan intet förklara — nu. Hedern bjuder, men hedern förbjuder… Hagar kan, men skall ej… farväl, dyrkade… beklagansvärda, ja, ty du älskar mig. Jag kan icke komma… men jag vill omgiva dig osynlig och osalig. Var det icke de fördömdes straff att se paradiset nära, men att stängas därifrån av ett flammande svärd? Vedergällning, fruktansvärda vedergällning… bed för mig Serena! ty helvetet är i mitt hjärta!”
Efter läsningen av dessa rader böjde Serena huvudet i sina händer och satt länge så, liksom borttagen från världen. Men visst måste hon tyst ha bett till den evige tröstaren, visst måste hennes hjärta ha höjt sig till kärlekens fader, ty eljes kunde ej hennes ansikte, då hon åter reste sitt huvud, ha burit mitt i smärtan
