234
uttrycket av en så hög, så mild resignation. Hennes första gång var till hennes gamla föräldrar, de första ord, hennes läppar yttrade efter detta slag, voro en bön till dem: ”att hava tålamod, att för hennes skull hava tålamod, att intet förhasta, intet döma, att avbida stunden då detta mörker skulle ljusna och Bruno stå för dem i en klarare dager än nu.” Hon gav dem del av Brunos brev, förstod att tyda uttrycken till hans fördel, gav en vink om gåtans möjliga tydning och — vann vad hon sökte. De gamla blevo lugnare och lämnade till henne att leda hela denna sak.
O, huru skönt är ett sådant förtroende emellan föräldrar och barn!
Jag lämnade Serena vid frukosten, som hon med vanlig omsorg besörjde för de gamla, under det hon försäkrade dem, att hon ingen plåga kände av sitt sår; att hon snart skulle bli alldeles bra.
Jag gick hem för att vila. Jag är trött, men ändå mera orolig och upprörd än trött. För att lugna mig har jag skrivit till dig, min Maria, ty att meddela sig till sitt hjärtas vän, är ett välgörande opium för själen. Jag känner redan dess verkan och vill nu söka att sova.
Björn och Serena ha beslutit, att Hagar skall förbliva i Dahlska huset tills hon antingen dör eller tillfrisknar. Hon kunde icke flyttas utan fara. För övrigt skall man söka hålla den ohyggliga händelsen så förborgad som möjligt, och i synnerhet hindra att den kommer till ma chère mère's öron. Ack, huru skall väl allt detta utveckla sig! Mera skall jag säga dig, Maria, när jag får veta mera.
Till läsaren från ett främmande fruntimmer.
Men blott ytan av den följande utvecklingen får fru Werner veta. Mig gjorde ödet bekant med dess inre
