väsen, och jag går nu att lyfta slöjan från några av de scener, som vid denna tid tilldrogo sig i Hagars sjukrum. Skuggbilder vill jag kalla dem, ty av starkt mörker i starkt ljus äro de tillkomna. De kunna liknas vid dessa konturteckningar, dem man vid ljussken i vinterkvällen tar av människoanletens skuggor. Om kännaren av konsten och av människan skulle anse dessa skizzer alltför flyktiga, alltför litet utförda, att förtjäna en djupare uppmärksamhet, men dock ägande för många drag av sanning att böra förkastas så är jag tillfreds och begynner trygg med
1:sta skuggbilden.
”Svartsjuka klappade på mitt hjärtas
dörr och ropade: ’döda! döda!’”
Shakespeare.
I ett stilla rum, med fönstret åt en liten trädgård, vårdad som om hon hade varit husets älskade barn, låg den sjuka, den brottsliga Hagar. Ett par dagar hade gått förbi. Ömsom i yrsel, ömsom medvetande, rasade Hagar. Doktor Werner satt vid hennes säng, betraktande nästan med förvåning kampen av passioner, som aldrig hade oroat hans stilla själ. Utom honom och en piga, som passade upp henne, såg Hagar ingen; men en för henne osynlig genius vakade troget omkring henne. De dofter, som vederkvickte hennes brännande panna, den dryck, som stillade smärtan av hennes sår, räcktes fram av Serena.
En afton låg hon i orolig slummer. Serena var allena med henne ett ögonblick. ”Gudskelov”, viskade hennes läppar, ”Gudskelov, du vilar, arma, beklagandsvärda! Min sällhet har du förstört, men o! huru mycket mer olycklig är du!”
