20
muntert ”pardon”, men ville likväl sitta kvar med sin pipa. Det ville jag ej, jag tyckte att den gamle ungkarlen hade fått fritt nog grassera denna eftermiddag. Björn bad ”blott för denna gång” om pipfred i förmaket, men jag ville ej veta av någon underhandling, utan hotade att, om ej pipan genast lades bort, gå och sätta mig ute i salen hela aftonen. Björn hade i begynnelsen bett skämtande att få vara i ro, nu blev han allvarsammare, han bad mig innerligt, hjärtligt, bad mig ”för hans skull”! Jag såg att han ville pröva mig, såg att han verkligen av hjärtat önskade att jag denna gång skulle giva efter, och jag — otäcka kräk! — gjorde det ej; jag förblev bestämt, ehuru allt med munter ton, vid min föresats och tog slutligen mitt arbete för att gå.
Då lade björn bort sin pipa. Om han ändå hade varit ond och snäsig, ja, om han ej hade lagt bort pipan, utan marscherat ut med den, stolt som en nabob, och slagit hårt igen dörren efter sig och ej återkommit på hela aftonen, ja, då hade det kunnat vara någon uppkomst för mig, någon tröst, något ”betalt och kvitterat”, och jag hade kunnat låta vara och fara hela den fatala historien. Men han gjorde intet av allt detta. Han lade bort pipan och satt tyst kvar, och jag började strax få samvetskval. Han gjorde inga grimaser heller utan såg i sina tidningar med en viss allvarsam, stilla min, som gick mig till hjärtat. Jag bad honom läsa högt; han gjorde det, men där var något i hans röst, som jag ej rätt stod ut med att höra. I en slags kvävande förbittring mot mig själv blev jag ännu mera tyrannisk emot honom. Jag ryckte tidningsbladet ifrån honom — det skulle vara lek, förstår du — och sade, att jag ville läsa själv. Han såg på mig och lät mig råda. Jag började nu med en kapabel och munter ton att läsa om någon debatt i engelska underhuset. Men länge stod jag ej ut härmed, jag brast i tårar, smög mig till björn, tog honom om halsen och bad honom förlåta
