240
”Vad har väl den att berömma sig av, som aldrig varit frestad? Om hon blivit det — törhända hade hon ej varit bättre än mången annan!”
Serena teg.
”Lycklig den, vars bröst ej skakas av lidelser, vars blod rinner stilla, vars tidiga omgivningar heta dygd och frid! Om hon förblir obefläckad, om hon icke faller — ringa är hennes förtjänst!”
”Ni har rätt!” sade Serena ödmjukt och stilla som förr. Hon böjde huvudet i sin vita hand.
”Ödet bestämmer och världen dömer, båda lika blint!” fortfor den förbittrade. ”Därför heter den ena människans väg seger och ära, den andras fall och förkastelse.”
”Men Gud, som ser i det fördolda”, sade Serena med fast stämma, ”Gud som är mäktigare än ödet och världen, skall en gång jämna, vad här blev ojämnt. Då, Hagar, skall det ofta ske, att den, som blott arbetade i den sista timmen, skall få lika lön med den, som kallades redan i den första.”
Hagar reste sig något upp och betraktade Serena med förvåning. ”Vilken Gud lever i din själ?” sade hon, ”och varför till mig så milda ord, till mig, den förhatliga, den förkastade?”
”Icke förkastlig, icke förkastad!” sade Serena, i det hon steg upp och närmade sig sjuksängen, ”o nej, Hagar! er väntar ganska visst en gång en mild domare.”
Med ett uttryck av hög spänning stirrade Hagars frågande blick på det hulda anletet, som nu var nära hennes bädd, och som såg ned på henne med en ängels förbarmande. Serena fortfor:
”Svartsjuka har fört er till en mörk gärning, men er kärlek är verklig och stor. Jag har lyssnat till er, Hagar, då er själ upplåtit dess innersta liv; jag har
