242
för alltid var förlorad för mig — och jag hade dock hans första kärlek, hans första löfte. Men till saken! Jag kom en afton och såg er båda tillsammans. Men när jag såg ert huvud lutat mot hans axel, när jag hörde honom kalla er ’sin maka’, då slet en furie sönder mitt hjärta och min hjärna. Det var svartsjukan. Vild blev min själ, och min dolk törstade efter ert blod, innan den skulle svalkas i mitt. Ja, det var ögonblickets verk — verket av en mörk, mörk stund, som har varat allt sedan; men nu, nu… tränger en stråle av ljus genom nattens slöja. Men du, du, som jag velat döda och som ger mig liv — säg, vem är du, underbara flicka? Är du ett barn av himlen, sänt att hugsvala jorden, och som intet har gemensamt med dess lidelser och smärtor? Eller är du en av de tjusbilder, som jag hört omtalas, vilka locka människorna med silverstämma och fagra ord — men sedan hastigt förvandla sig i avgrundsgestalter och draga den olyckliga ned i det eviga mörkret?”
Hagars vilda och upphettade fantasi tycktes i denna stund för henne förverkliga den ohyggliga förvandlingen. Med förvirrad blick såg hon på Serena, som lugnt sade:
”Jag är blott en svag kvinna, men som Gud givit nåd att besegra sitt hjärtas lidelse och smärta. Läs, Hagar, dessa rader, som snart skola återföra till er den, som ni älskar; läs och misstro mig ej mera!”
Serena satte i Hagars händer det brev, som hon nyss hade skrivit, och Hagar läste:
”Du flyr mig, Bruno, du undviker mitt hem. Bruno, kom igen! Icke blott i mitt namn och för min skull ber jag dig — jag ber dig för någon, som tyckes lättare kunna umbära ljuset och livet än din anblick. Kom, Bruno! o, kom till den beklagansvärda! Vid hennes säng väntar jag dig. Låt oss tillsammans återkalla
