4:e skuggbilden.
”Droppvis tränger stilla regnet
småningom i klippans bröst.”
Efter Schiller.
Stormen rasade därute. Det nalkades en av dessa vinternätter, då forntidens sagor om trollenas väsen tyckas bliva till sanning; då den fattige vandraren i norden ofta förvillar sig. Hans hustru eller en gammal mor saknar honom vid kojans aftonbrasa. Hon hoppas på morgondagen, men då berättas det: ”han blev funnen död på snön i skogen.”
Hagars hälsotillstånd hade undergått en ny förändring. Den förhöjning av hennes livskrafter, som en stund lät tro på hennes vederfående, gav plötsligt vika, och ett tillstånd av stor svaghet inträdde. ”Icke hennes sår, men hennes själ fräter på hennes liv”, sade doktor Werner. Det var nu tystare inom sjukrummet. Serena allena rörde sig där, stilla vårdande kropp och själ. Lugnare var även nu den sjuka, under det hon helt och hållet hängav sig till sin trogna, milda vårdarinna.
Mot fönsterna till sjukrummet slog den isiga skuren, och stormen skakade grenarna av trädet, som stod utanför. Men inne brann en lampa, stilla och klar, och en mild kvinnoröst läste dessa ord:
”Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: ’fader, jag haver syndat i himmelen och för dig. Jag är icke nu värd att kallas din son.’ Och så stod han upp och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrån var, såg honom hans fader och begynte varkunna sig över honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom.”
”Välsignade, välsignade ord!” utropade här en matt stämma från sängen. ”Och om jag gick hem, likt den
