fina, nästan barnlika rundningen av hennes anlete, hals och armar. Hon är mjuk, mjuk som godheten och intager som den. Hennes blick är klar, mild, man kunde säga — helig.
”Luta er bättre mot mig" viskar hon till Hagar.
Det är Serena.
I skuggan, och mörkare än den, står Bruno med den dunkelt flammande blicken orörligt fästad på dessa två. Hans bröst häver sig långsamt, men starkt. Tankar kämpa där inom.
På litet avstånd från sängen, i en mild grå dager, sitta två åldriga gestalter, stilla, bleka, vålnadslika.
Sex veckor ha gått förbi sedan aftonen, då Hagar bar våldsam hand på sitt eget liv. Såsom en slocknande flamma ömsom uppblossar och sjunker, så hade hon länge svävat emellan liv och död. Men de senare dagarnas plågor blevo stora och hon kände sitt mål hastigt nalkas. Det var natt, då hon, vaknande ur en lång sanslöshet, begärde att tala vid Serenas morföräldrar, men då de kommo, var hon länge ej i stånd att tala. Stödd vid Serenas trogna bröst, omfattad av hennes armar, återhämtade hon småningom någon kraft; på hennes bön nalkades de gamla. I korta, men starka uttryck tackade Hagar dem för den vård, de skänkt henne, och bad dem förlåta all den oro, hon förorsakat dem. ”Nu”, tillade hon, ”nu skall jag ej mer oroa någon på jorden — nu går jag min sista dom till mötes. Men innan jag går, låt mig offra till sanningen; låt mig bota något av vad jag brutit! Hören en döendes bekännelse och sätten tro till mina sista ord! Jag har intet att förebrå Bruno. Själv har jag skapat mitt öde. I min faders hus älskade vi varandra och lovade varandra äktenskap. Jag var den, som bröt mot löftet — mina utsvävningar och brott väckte hans avsky. Jag ville neddraga honom — han flydde mig.
