250
nadsträd och göt gift i dess saft? Du var det, som väckte inom mig en mänsklig gnista: — vad som fäste mig vid dig för evigt, var icke din skönhet, din djärvhet, det var flamman av ett högre liv, som åter och åter ljungade fram ur ditt väsens åsknatt. — Fåfängt ville man till aska förbränna din kraft; lik Fœnix steg du upp ur bålet, skakade askan från dina vingar och trängtade mot ljuset — så flög du från mig — och jag blev kvar i stoftet; men nu — det blir så mörkt — nu dör jag nöjd, ty jag vet min död är god för dig; — hör ännu en bön! — i parken på Ramm är en grotta — jag har ofta vilat där — den är sval och stilla — där låt mig bli begraven! Och hör — en likkista står i ditt hus; dess träd har sugit luften i det hem där du andas — lägg mig i den. Ah! din hand gör mig gott: — låt den vila där, tills hjärtat stannat! Farväl Bruno! Jag sjunker i det tysta, i det mörka, och med mig — det förflutna! Var lugn — bliv lycklig med din unga maka! Med mig är allt — — slut!”
Hagar tystnade. Hennes händer lossnade från Brunos; hennes bröst blev stilla, och livets stora skuggbild — döden, svepte över hennes ansikte den slöja, som ingen människa upplyfter. Hon andades ej mer.
Månens strålar bleknade. Påskmorgonens första gryning spridde i rummet sitt ovissa ljus, och dess rödaktiga skimmer svävade över den förbleknade. Högtidlig tystnad rådde länge kring henne.
”Död!” utbrast slutligen Bruno dovt, under det han lutande sig över Hagar, tycktes bestormad av ångestfulla känslor, ”död — därför att hon älskade mig! Vem blev lycklig av att älska mig? Vem gav jag glädje? Min mors liv har jag förmörkat — här ligger min ungdoms trolovade — — och I, olyckliga offer, vilkas liv jag förspillt, även I uppstigen för att anklaga mig…! rätt så! I bleka skuggor, kommen och ställen