er emellan mig och henne, som skulle bli min maka — ty jag är icke värd henne! Jag vill ej bedraga henne — ej med en lögn stjäla mig in i hennes hjärta och förgifta hennes himmel — nej, ingen skall älska mig — ingen skall följa mig — utom denna olycksande, som går med mig genom livet. Jag trodde, att Serena skulle förjaga den. — Ack! denna änglablick förtrycker mig och störtar mig ännu djupare… min rövade himmel bleve min förbannelse — nej, jag vill fly — fly — jag vill…” En konvulsivisk rörelse genombävade Bruno, och det stirrande ögat visade att han icke mera var i sitt våld.
”Bruno! Bruno!” ropade Serena med ömhet och smärta, i det hon nalkades honom.
”Bort!” sade han hårt och vilt, ”bort! min kärlek bär olycka med sig — kom icke din vinge vid avgrupdsbranden — fly — fly!”
”Bruno!” sade Serena, i det hon, oaktat hans hotande åtbörder, gick honom närmare och lade sina armar kring hans hals, ”tala icke så vilt! Vad god, var stilla. Du är sjuk, Bruno; kom, lugna dig; — sätt dig här vid min sida — luta dig mot mig — se på mig, min Bruno! Jag är ju din Serena, din maka, som älskar dig så högt, som skall följa dig i lust och nöd.”
Spänningen i Brunos väsen gav efter, hans blick blev mildare, han andades lättare: ”tala, änglastämma, tala!” sade han.
”Du har vakat för mycket; du har tröttat dig”, fortfor Serena ömt och smekande, ”nu skall du vila en stund. Jag skall vaka över dig medan du sover, och sedan skola vi gå ut tillsammans och se solen — den sköna vårsolen, som ger liv och glädje åt allt. Det blir en skön dag, min Bruno!”
Serenas barnsligt ljuva ord och ömhetsbetygelser besvuro demonen i Brunos själ. Han sansade sig och
