252
tycktes vakna ur en plågsam dröm. Med en blick av outsäglig kärlek och outsäglig smärta såg han på Serena. ”O!” sade han med tårfyllda ögon, ”aldrig tjusade mer ljuvlig Davids harpa den rasande anden till ro! Men Serena! säg mig, vad har jag sagt? vad har jag gjort? — och säg, vad har du tänkt därvid?”
”Du var sjuk, Bruno; men Gudskelov, nu är du åter bra och allt är gott!”
”Nej, med mig är icke allt gott, Serena — ty vet, att det vansinne, du nu varit vittne till, är ingen främmande gäst hos mig. Under dagens verksamhet, i nattens stillhet överraskar den mig och blir min herre, till dess jag åter blir herre över den; ser du! i den stund min mor lade förbannelsen på mitt huvud — i denna stund brast något därinom, som ej har helnat sedan — vilda gärningar och minnen ha sörjt därför. O! länge redan har jag längtat att ligga vid dina fötter med min fruktansvärda hemlighet — men styrka har felat mig, styrka, att kanske för evigt… Dock nu är stunden kommen! Vänd bort din rena blick, Serena.”
Bruno tecknade nu i hastiga, men starka drag sina första förvillelser. ”Min brors manliga godhet”, tillade han, ”ryckte mig från min farliga och förkastliga väg. En stund trodde jag mig begynna ett nytt, ett bättre liv. Kanske hade jag gjort det, om icke följderna av mina första utsvävningar dragit mig ned. Jag hade tidigt och i hemlighet varit spelare; jag hade förfört därtill en ung man av mina kamrater. Jag blev orsaken till hans olycka. Det var för att rädda honom, som jag ånyo tillgrep förbjudna medel. Min stöld blev upptäckt — upptäckt av min mor. Hon ville straffa mig — strängt — för strängt törhända — dock nej! Jag förtjänade det. Men jag ville ej underkasta mig; våld möttes med våld — jag trotsade min mor, och hon — förbannade mig!
