254
blixtrade kring mig och förbländade mina ögon; men den askgrå förtvivlan, som färgade min motspelares ansikte i den stund han lämnade rummet, återkallade mig till sansning. Kanske hade han en mor, som… jag sprang ut efter honom. Jag ville återlämna honom allt vad han förlorat. Jag sprang ut på den mörka gatan, ropade den olyckliges namn (som jag händelsevis kände). En blixt och en knall helt nära svarade på mina rop. Stycken av den olyckliges hjärna flögo till mina fötter. Han hade skjutit sig. Han var enda sonen till en medellös änka.
Jag övergav pharaobordet. Jag sökte gottgöra något av det onda jag vållat. Jag sökte lindra bördorna av den människoklass, mot vilken jag förbrutit mig. Men vad är spelarens välgörenhet? Den är lik rövarens allmosa — en blodpenning. Ingen försoning kan den hämta till hans hjärta. Jag kände det. Då sökte jag kärlek. Kärlek tyckte jag skulle låta mig glömma allt och njuta allt. Jag kastade mig, jag sjönk i kärlekens — nej, heliga eld, förlåt! icke i dina, nej! i lustans armar sjönk mitt liv. Jag trodde mig älska; jag blev bedragen; jag bedrog, tumlade om från förvillelse till förvillelse… Men som böljan flyr för Tantals läppar, så flydde njutning och ro för mig. Under femton års tid har jag väl haft ögonblick av vild glädje, men ingen timma, till vilken jag ville säga: ’stanna!’ ingen dag, som jag ville bedja: ’kom igen!’ En oändlig tomhet, som ingenting tycktes kunna giva fyllnad, en förtärande törst efter något — jag visste icke vad — fanns i min själ. Ibland — i lugnare stunder, ja, väl även i dem av vildaste njutning — bröt in i min själ en syn, vars tjusning och vars kval för mitt hjärta jag icke kan beskriva. Allt vad mina barnaår hade oskyldigt och skönt, allt vad min första ungdom hade av glänsande liv och lycksalighet, allt vad jag stundom drömt om
