22
och skola bo i huset, det ena paret för några veckor, det andra för alltid.
Ma chère mère tog mycket vänligt emot oss, försedde björn med Virginiatobak och tidningar, och utnämnde mig till sin hjälpreda för eftermiddagen. Jag sade några bon-mots, som behagade ma chère mère. Hon klappade mig, nöp mig i öronen, skrattade och svarade roligt. Det är något högst eget och mycket friskt i hennes lynne och sätt att vara. Utan tvivel har hon ett gott förstånd och mycken naturlig kvickhet. Sitt husfolk behandlade hon på en gång som slavar och som barn. Emellertid tycktes alla vara henne mycket tillgivna och lydde på minsta vink.
En enda gång höllo ma chère mère och jag på att komma litet osams. Det var i anledning av de unga fruarnas toalettbord, som jag ville ha litet mindre tarvliga. Ma chère mère blev därvid ond, började svära över våra tiders ”fördömda lyx”, över ”unga fruars pretentioner”, och förklarade, ”att toalettborden skulle stå just som hon ställt dem, med samma dukar och samma speglar, de voro goda nog” m. m. Som jag teg till allt detta, blev allt snart gott igen, och jag är ej viss på om icke toalettdukarna bli ombytta, ty ma chère mère gick snart därpå i sina linklädskåp. På dessa anordningar i rummen följde åtskilliga grövre hushållssysslor, om vilka ma chère mère bjöd mig att vara med, ”ty det kan göra henne gott, lilla vän, att se hur det går till i ett ordentligt hus. Det flyger inga stekta sparvar i halsen, man måste se till att det finns något i källaren, om man vill se något på bordet” o. s. v.
Jag följde ma chère mère i källaren, dit hon gick med ett stort stycke rödkrita i handen och gjorde åtskilliga för mig något kabbalistiska streck och tecken på sillfjärdingar och strömmingstunnor. Men ma chère mère förklarade allt och lät mig titta i var vrå av de underjordiska och väl försedda valven. Sedan gingo vi upp på
