258
dig, såsom inför dess evige skapare. Ännu Serena, ännu har icke altaret förenat oss; — ännu kan du skilja mig från dig, och ren inför världen, som du är det i din egen själ, draga dig tillbaka. Du är fri i denna stund. Om du än förskjuter mig, skall ingen förebråelse, ingen klagan från mina läppar smärta dig. Om än du vänder dig bort ifrån mig, så vill jag vörda och älska dig, och gå fram min ensliga, ödsliga väg — så gott jag det kan. Du har talat om vänskap, om bror och syster. Förlåt om jag sönderriver denna illusion av ett änglarent hjärta. Det kan icke bli så emellan oss. Gud skapade själarna av olika art. I min låga flammor, dem du ej känner. Allt nog, jag måste äga dig eller fly dig. Men om jag måste fly dig, Serena — skall jag dock bära din bild i mitt bröst. Den skall göra mig till en bättre människa. Jag är icke ensam — jag har en mor. För henne vill jag leva, om även själv utan lust, utan glädje. Dock — låt mig tillägga ännu ett ord. Jag har hoppats, o, Serena, du enda, som jag sannfärdigt älskat!… Vid din hand, vid ditt änglahjärta har jag ofta hoppats kunna begynna ett nytt liv. Jag tyckte de bättre fröna i min själ skulle under din vård gå upp, och… vem kan säga allt vad hjärtat anar — och vem mäter kärlekens kraft? Vem sätter en gräns för den Allgodes nåd? Med dig, med dig syntes mig vägen öppen till försoning och ett bättre liv… ja, med dig! Utan dig… dock jag har sagt nog. Allt vet du nu, Serena — fäll domen över mig! Jag böjer mitt huvud inför dig — och vill kyssa din älskade hand, evad den ger mig döden eller livet.”
När serafen Eloa (så säger Messiadens ädle sångare) vid Frälsarens sida nedsteg till helvetet och såg mörkret och eländet där — då slocknade hans klara blick i skymningar. En känsla lik Eloas hade bemäktigat sig Serena under Brunos bekännelse — en obe-
