För att förströ och blidka mig, trollade björn fram — jag vet ej huru — en butelj bischoff och en korg utsökta inlagda frukter, som han medtagit från Ramm till mig, ’illa tvungen därtill — som han sade — av Serena.’
Jag var högst förtjust av den lilla trakteringen, skaffade glas, och vi satte oss att dricka skålar. Vi drucko det unga parets skål; vi drucko ma chère mère's skål; vi drucko varandras skål; vi drucko den lilla osynligas skål — vi hade kommit oss i en iver med skålar. Sedan satte vi oss i fönstret. Det var en vacker afton, och himlen låg klar över Ramm. En stråle av den nedgående solen sken på den mörka skogen, och jag kom ihåg, att jag en gång förr sett det så och tänkt därvid: ’Serena!’ Jag såg på den förr så dystra, nu förklarade stranden, jag såg på björn, som ej vände sitt fullmånsansikte ifrån mig; det blev mig varmt om hjärtat, tårar stego mig i ögonen och jag sade visande åt Ramm:
”Nu är där klart, björn! Nu är där lyckliga hjärtan!”
”Icke lyckligare än här!” sade björn i det han ömt drog mig till sig och höll mig kvar på sina knän. Solstrålen dog sakta bort; stranden sveptes i skugga, och med en djup suck sade jag:
”Ack, vem vet dock hur länge de bli lyckliga där! Gud vet om någonsin Bruno — denne orolige ande — kan få frid?”
En melodisk dallring for genom luften och tycktes svara på min suck. Jag spratt till, och vi lyssnade vid det öppnade fönstret. Orgeln på Ramm brusade, men ej sorgligt, som förr. Toner, lika de i Händels ’Halleluja’, gingo ut därifrån. Jag lutade mitt huvud mot björns. Så sutto vi länge i den varma majkvällen och lyssnade. Och långt in på aftonen ljöd orgeln allt skönare, allt fridfullare, tyckte jag, och jag kom ihåg de sista orden av legenden om Näcken: ”Då grät Näcken
