vinden. Här var jag med om att revidera brödlårar, utösa anatemer över råttor och att väga åtskilliga mjölsäckar; slutligen måste jag låta väga mig själv, och ma chère mère skrattade ordentligt ut mig, när det befanns att jag ej vägde fullt fem pund, samt försäkrade mig, att en kvinna under Karl XI:s tid skulle blivit bränd som häxa, om hon befunnits väga under fem pund. Jag tog allt detta ganska filosofiskt, men sparade däremot ej att utgjuta min beundran över ma chère mères hushållning och ordning. Denna beundran kom av hjärtat. I sanning, ett sådant hus, fullkomligt utrustat och ordnat, från det största till det minsta, där allt är på sin vissa plats och under sina nummer, en sådan liten värld är värd att betrakta och beundra, ävensom husmodern, vilken är den levande promemorian över allt detta och känner sina saker likasåväl, som någon general känner sina stridskrafter.
Sedan stök och sysslor voro slut, satte vi oss att vila i en soffa, och ma chère mère talade så: ”Det är blott då och då, min kära Fransiska, som jag håller en sådan här räfst i mitt hus. Det sätter folket i respekt och saker i ordning. Drar man upp klockan i rättan tid, så går den sen av sig själv, och man behöver ej själv gå omkring ticktack, som en pendel. Kom ihåg det, min kära Fransiska. Somliga fruar göra sig till och skola vara så beställsamma med nyckelknippan, och springa i köket och i skafferiet — allt slarv, Fransiska, allt hams och tafatthet. Det är bättre att en fru sköter sitt hus med huvudet än med händerna: det trivs en man bäst vid, och gör han det ej, så är han ett dumhuvud och husfrun må då i Herrans namn slamra med nyckelknippan i hans öron.
Somliga fruar äro jämt sina tjänstehjon i hack och häl. Det duger ej. Tjänstefolket måste också ha sin frihet och sin ro. ”Man skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar.” Låt ditt folk få ansvara för vad de göra. Det är för dem bra, ävenså för matmodern. Håll dem