det var bättre för mig, än om jag spelat som mästare, och vi skrattade och skreko som barn.
När vi efter kvällsvarden togo avsked, klappade mig ma chère mère duktigt på axeln, kysste mig och tackade mig för ”en rolig dag”. Då björn och jag kommo ut på trappan, var vädret så vackert, att vi beslöto göro en del av vägen till fots, och trillan blev skickad förut till en viss station. Promenaden var munter, och efter åtskilliga små spratt lyckades det mig äntligen att få björn ner i ett dike. Jag måste skratta däråt ännu, när jag tänker därpå. Han var så lik en verklig björn, där han låg på fyra fötter. (Emellan oss sagt, är jag ej viss på att han ej lät sig falla omkull.) Goda björn!
Men jag vill ej evigt tala med dig om björn och hans hona. Du måste även veta något om bostad och släkt. Denna sista är något krånglig att taga reda på. Försök du, goda Maria, att begripa vad jag vill försöka att reda.
General Mansfelt var i första giftet förmäld med en änka, som tillförde honom två styvsöner. Den äldste var min björn, den andre — Adolf Werner — är död för några år sedan. Med denna fru fick generalen två egna söner, de nu levande Jean-Jacques och Peter Mansfelt. Dessa voro ännu barn, då deras mor dog. Ett år därefter gifte sig generalen med den rika och stolta fröken Barbara B., vår nu levande ma chère mère. Björn, som då var tretton år gammal, var föga nöjd att få en tjuguårig styvmor. Denna skickade sig emellertid exemplariskt och blev en förträfflig, ehuru sträng mor för de fyra styvsönerna, vilkas kärlek och vördnad hon snart tillvann sig, oaktat en viss knapphet och sparsamhet, som hon höll dem vid. Denna hade dock ett skäl i generalens slöseri, vilket hade bragt hans affärer i största oordning, och blott genom paktum lyckades det ma chère mère att freda sin egen förmögenhet. Av den bestridde hon kostnaden för söner-
