34
pande i den lilla trillan och kastande oroliga, nästan bedjande blickar upp mot himmeln, som blickar rätt mörk över den lilla hatten. Emellertid kommo vi till Carlsfors utan att ha fått en droppe regn. Vi funno besök i salongen, mina ögon fäste sig snart vid ett litet fruntimmer (säkert mindre än jag) ännu ung, och vars väsen tillkännagav en utomordentlig livlighet. Björn och hon räckte varandra mycket vänligt handen, och hennes kvicka, skarpa ögon fästades genast på mig, genomträngande men vänligt och nästan bekant. Hon frågade hur länge jag varit på orten, om jag inte fann folket här horribelt arrierade i jämförelse med stockholmarna. Sedan jag muntert svarat härpå sade hon i det hon beständigt och forskande såg på mig: ”Ni är mycket lik er mor. En rar fru, jag har sett henne ofta förr och jag känner er även ganska väl, fru Werner, fastän jag aldrig sett er lekamligen förr.”
Jag såg frågande på henne och hade på läpparna orden: vem har jag äran etc.? men hon förekom mig och frågade, om jag ren sett flera av mina grannar?
Jag sade att jag just nu var stadd på visiter.
”Nå”, sade hon, ”då har ni åtskilliga kuriösa figurer att lära känna, åtskilliga av vattensopps, andra av pepparrots natur. Det vore synd, att ni ej skulle ha en liten försmak av vad ni går till mötes. När ni kommer till v. P…s, det nya adelsfolket på Holma, så tala om bildning och konst — nämn i förbigående de förnäma bekantskaper ni har — n. b. om ni vill stå väl hos dem. Har det någonsin hänt er, att efter en samvaro av några timmar med somliga människor, känna er liksom vattlagd eller, att jag så må säga, utmustad?”
”O, ja!” sade jag skrattande.
”Känn efter hur ni mår, när ni kommer ifrån v. P…s. Tala icke om konst hos major Stålmarks på Adamsro — n. b. om ni vill stå väl hos dem. Natur, frihet, enkelhet äro lösen där. Min goda vän majorskan vill icke tala
