36
”Det skall ni ej tycka, när ni får se henne. Vår Herre tyckes ha kristnat henne själv. Men nu måste jag lämna er och fara. Och säger ni efter detta samtal att jag är galen eller elak, så vill jag säga er, att jag ej bryr mig därom. Jag tycker i alla fall om er och hoppas få återse er snart.”
Härvid tryckte hon mycket vänligt min hand, steg upp och tog ett lätt och hastigt avsked av alla. När hon gick ut, märkte jag att hon var litet sned, vilket hon ej heller tycktes göra sig någon möda att dölja.
”Vem är hon? Vem är hon?” frågade jag sen hon lämnat rummet.
”Kors, Fransiska”, sade ma chère mère, ”känner hon icke fröken Hellevi Husgavel? Nå, då har jag gjort en sottis, att icke presentera er för varandra.”
Jag stod liksom träffad av åskan. ”Fröken Hellevi Husgavel!” utropade jag äntligen, ”men fröken Husgavel skall ju vara gammal!”
”Det är hennes egna historier”, sade ma chère mère. ”Hon har sina upptåg, och är lika angelägen om att göra sig gammal, som andra äro att göra sig unga. Hon säger sig vara fyrtio år, men är visst icke fem och trettio. Jag estimerar icke stort hennes Fågelbo, ty jag förstår mig icke på alla de snäckorna och maskarna och svamparna, som hon samlar dit, men hon själv är en kvick och estimabel människa, som jag tycker rätt bra om.”
Men vad skall hon tycka om mig? tänkte jag, under det jag, flat över min oförsiktighet, återvände med björn till trillan. Min hatt hade gjort föga uppseende, och jag hade gjort en dumhet. Begynnelsen av vår färd var icke lysande.
Men lustigt rullade trillan av mot Adamsro, major Stålmarks boställe. Ett stycke från gården kom en ung flicka, omkring fjorton år, ridande barbacka på en ölänning; hennes hår var rödaktigt; det, ävensom hela kläd-
