dotter (styvdotter). Mally gjorde en trumpen och bondaktig nigning och vände sig som de yngre syskonen till tebordet, där de snart alla tre började tvista, och jag hörde de ljuva uttrycken: ”Fy, skäms du inte! Vill du låta bli att ta av mina skorpor? Du svinnos! Du otäcka, obeskedliga! Jag skall berätta för mamma!” och nu uppstod ett stort rop: ”Mamma, mamma, mamma!” Men mamma brydde sig ej därom; herrarna kommo in, och medan adamiterna åto och grälade och vi sågo dager att med liv och lemmar komma ut ur huset, togo björn och jag avsked. Majorskan och jag gåvo varandra rätt vänskapligt handen och lyckönskade oss ömsesidigt till grannskapet. Men tyst föresatte jag mig att icke så snart igen utsätta mig för faran att bli ihjälslagen av vedträd. Majoren ledde mig till vagnen — trillan, skulle jag säga. Han var mycket artig och tycktes just vara nöjd med mig. Jag hade i det hela haft roligt på detta besök.
Björn tog min hand och tryckte den. Vi sutto tysta, men lyckliga, och trillan rullade muntert fram på den jämna vägen. Vi foro hemåt.
”Vilken dyster trakt!” sade jag om en stund. ”Den liknar ej vår dal. Var äro vi?”
”Vi äro nära Ramm!” sade björn. ”Jag har med flit tagit vägen häröver för att du skulle se stället, där jag tillbragt min ungdom. Jag är glad att någon kommer att bo här. Det är ledsamt att se ställen stå öde, där människor kunde leva och njuta livet.”
”Vem kan rätt njuta livet här, björn? Allt är ju här så svart och dystert! Denna långa allé är mörk som ett gravvalv. Och där, vid dess slut… är det huset? Hu! Det ser ut som en urgammal borg, där spöken grassera.”
”Och likväl har här varit mycken glädje, mycken lycka, men — det är sant — mycken sorg också…”
”Har någon olycka skett här?”
”Ja — en olycka. — Hur det har växt igen!”
