40
”Såsom ärret växer över slutna sår”, citerade jag.
”Sant!” sade björn, ”sant, Gud vare lov! Jag har ej varit här på många år och känner knappt igen mig. Och huset — hur det har svartnat!”
”Jag försäkrar dig att det spökar här! Jag såg en liten grå gubbe titta ut genom ett fönster.”
”Törhända är den nye invånaren redan kommen.”
”Är han ej muntrare än stället så…”
Trillan stannade och vi stego ur. Med en viss känsla av vördnad och fruktan såg jag upp till det präktiga och dystra huset, som med dess stora trevånings höga fasad med svart torn och två med fasaden sammanbyggda stora flyglar liknade en uggla, som ruvar på rov. Den stora porten var öppen, och av en därifrån utgående hantverkare fingo vi veta, att man som bäst höll på att ställa i ordning där för den nye invånaren, som väntades inom kort. Vi gingo in i huset, och jag blev överraskad av rummens storlek och av utsikten på byggningens andra sida. I vänstra flygeln ser man Helga sjö, ja, sjön går nära intill foten av muren, som här vilar på en låg klippa, bekransad av albuskar. Vågorna slå mot klippan med ljuvlig musik. I ett av de vackraste rummen åt denna sida överraskade mig åsynen av ett stort och praktfullt orgelverk, som nyligen tycktes vara här iordningsatt.
”Herr Romilly älskar mycket musik”, sade föreståndaren för arbetet, som med mycken artighet följde oss genom rummen. ”Vad är han för landsman?” frågade björn. ”Portugisare”, blev svaret, ”han har varit av Don Miguels parti, har senare ärvt en farbror i Västindien och vill, säger man, njuta av sin stora förmögenhet i vårt land, som nu är det enda lugna och säkra i hela världen.” — Är lyckan god, tänkte jag, så få vi själva Don Miguel till granne på Ramm.
Jag kunde ej hålla mig från att försöka orgeln, som hade en gudomlig, ehuru nästan för stark ton. Men den
