42
nen, och jag gav henne hjärtligt igen sitt famntag och tänkte: fröken Husgavel är en kvick människa! Och ju mer jag orienterade mig i Fågelbo, desto vissare blev jag därom.
Det lilla nätta huset var ett fullkomligt litet museum. Förträffliga gravyrer av stora mästares tavlor prydde väggarna, vackra gips- och bronsbyster voro med smak uppställda; i ett rum fröjdade man sig av ett bibliotek, i ett annat voro samlingar av snäckor, mineralier och en mängd kuriösa naturalster, utbredda under glas. Allt var friskt och ordnat; vart man såg, mötte man föremål, som livade tanke och känsla, och den lilla livliga Husgavel, som småhoppande förde oss omkring och gjorde oss förträffligt reda på allt, var icke det minst intressanta i samlingen.
Den livliga fröken, förde oss ner i trädgården, där vi gingo in i blommande vinkast och doftande persikohus samt sågo en mängd vackra och sällsynta växter, dem fröken Hellevi sköter och kallar sina barn. I en liten täck paviljong förtärde vi en utsökt kollation. Under det vi höllo på härmed, kommo flera besök från staden, bland vilka lagman Hök, som av fröken Husgavel mottogs med särdeles hjärtlighet. Samtalet blev allmänt och vände sig snart kring den blivande grannen på Ramm. De mest olika rykten och gissningar uttalades om honom. Alla nationer fingo äga honom ömsevis, och hans resa hit tillskrevs de mest olika avsikter. Man stannade vid förmodan, att han var en spion, men vad han skulle spionera ut, kunde ingen säga; man började gissa på en hop lustiga saker, och fröken Husgavel sade: ”Vet ni vad, mitt herrskap? Jag slår vad, att vår beryktade granne helt enkelt är en beskedlig karl, som haft ledsamt i sitt fädernesland och nu söker distrahera sig i Sverge med att skjuta några harar och rådjur.”
Samtalet fortfor länge på detta kapitel och var rätt