muntert. Fröken Husgavel är en av de tämligen sällsynta personer, som verkligen uppliva ett samtal och locka folk att säga goda saker. Jag blev helt förundrad att höra björn så kvick; han och fröken Husgavel gnabbades helt behändigt och pikade varann som två gamla goda vänner. När vi skulle fara, lät fröken Hellevi trillan köra till trädgårdsporten och följde oss själv dit.
Under det trillan med oss sakta rullade fram i den lugna, vackra sommarkvällen, sökte jag reda för mig de intryck jag haft av Fågelbo och dess ägarinna.
Tredje visitdagen.
En mager dag i ett rikt hus. Huset vill vara magnifikt och är blott grant. Herrn vill vara grand seigneur, men — skryter av sina ljuskronor och franska tapeter. Frun vill vara av den bästa ton och ha den mest intressanta konversation, varutav utgår en underlig röra. Döttrarna vilja vara bildade, talangfulla, degagerade och ha en slags jargon, av vilken utgår en stor tomhet. Sonen vill vara viktig och är en liten blond herre med mindre väl bränt hår. Hela familjen är en samling av misslyckade anspråk.
Ett stort arv, ett adelsdiplom (n. b. herr v. P. säger, att han blott upptagit sitt tyska adelskap i det svenska), en resa till Paris ha fört familjen v. P. högt upp i världen — enligt dess egen tanke. För två år sen slog den ned på Briteberg, vistades där om sommaren, inredde ett präktigt hus, ville vara i orten som örnen bland småfåglar, men måste till sin förvåning se, att ma chère mère såg ned på dem.
Fru v. P. var emellertid en rätt artig fru, men ett visst drag av nedlåtande vänlighet mot mig tog bort för mig behaget av hennes artighet. Några unga herrar voro på besök och pratade och skrattade mycket med fröknarna Emelie och Adèle, som sutto i högst eleganta toaletter,
