52
å rad, ännu innan de första hälsningarna voro över. Äntligen svarade Jean-Jacques: ”Peter kommer först senare, om han alls kommer i afton. Det föll Ebba in att lägga sig att sova på E., där vi åto middag, och hon ville ej låta väcka sig på något villkor. Peter lockade och pockade förgäves. Slutligen måste min hustru och jag lämna dem, på det ej ma chère mère skulle vänta oss förgäves denna afton. Ebba, tycker jag, kunde gärna sova i vagnen, ty hon tål ej att se landet, utan sitter jämt med sina dubbla florshuvor nedsläppta.” Ma chère mère rynkade lätt på ögonbrynen, men djupt drog björn ned sina. Jag såg på Jane-Marie, hon log och höjde litet på axlarna. Nästan i samma ögonblick hördes en vagn rulla och stanna. ”Där är han!” ropade björn, for upp som en bomb och rusade ut genom dörren, den älskade brodern till mötes, innan ma chère mère kunde hejda honom. Hon ristade på huvudet och såg bister ut, men jag höll av min björn, för det han så höll av sin bror.
Se nu svägerskan n:r 2.
En liten, späd figur svävar fram, självsvåldigt, men behagligt. Ögonen äro halvslutna, den lilla halmhatten hänger på armen, den lilla mössan med rosenband sitter på ena örat och låter på andra sidan, liksom oförvarandes, några lockar mörkbrunt hår slippa fram. Hennes man följer henne med ögonen, under det han i dörren ånyo fångas i björns omfamning. Ma chère mère stiger upp, majestätisk som första gången, och går tre steg emot den lilla sylfiden, men till allas vår obeskrivliga förvåning svävar denna förbi henne utan att se upp, och slänger sig vårdslöst i länstolen, som ma chère mère nyss lämnat, i det hon utropar: ”Ack, jag är så trött, så trött, så varm, så jag kan dö! Uh!” Den lilla sidenkapotten flög upp och visade en fin vit linongklänning, som å sin sida lät se ett par de sötaste små fötter och smalben.
Du skulle ha sett ma chère mère. Hon stod som träffad
