FJÄRDE BREVET.
Middagen gick väl för sig i går. Ma chère mère var glad och vänlig, Ebba artig nog och vacker som en dag. Jane-Marie var högst elegant och väl klädd. Jean-Jacques höll målron med sina intressanta berättelser.
Han talar väl mycket. Jag kände det i dag litet mattande, i synnerhet strax på maten. Till slut hörde jag blott liksom ett oupphörligt brus, ur vilket orden: järnväg, Manchester, tunnel, ångmaskin, pennymagasine gingo ut och träffade mitt öra. Ju mer Jean-Jacques beskrev, desto sömnigare blev jag, och slutligen övergav han den ovärdiga åhörarinnan; snart därpå väckte en besynnerlig händelse mig ur min sömnighet. Ma chère mère satt i soffan och hade lagt ut sina slitna patienskort till ”la blocade de Copenhague”. Bredvid henne satt lagman Hök och snusade. Jane-Marie moraliserade Ebba, vilket väl kunde behövas, men tycktes föga båta. En ung betjänt gick genom rummet med några kaffekoppar, och Jean-Jacques utropade: ”Kors! han är lik Bruno!” I detsamma fick ma chère mères patiensbord en knuff, så att det föll omkull med ”la blocade de Copenhague”, men man kunde nu endast se på ma chère mère. Hon bleknade först, sedan gulnade hon. Näsan blev vass, läpparna blåa, och andedräkten hördes som en tung och stark väsning; hon steg upp lik en brusande, förfärlig våg, sträckte hotande den knutna handen mot Jean-Jacques, ögonen stodo ur huvudet förvirrade och hemska, slurkan tycktes resa sig på
