nära att kosta modern livet, och den så dyrköpte blev henne kärare än livet självt. Mer än en gång såg man modern på knä vid sonens vagga, liksom tillbedjande honom. Hon gav själv barnet di; ingen annan än hon fick vårda honom, ja, knappast röra honom; hon omgav med oändlig kärlek den tidigt vilde och despotiske gossen, som dock å sin sida hängde vid hennes hals med häftig ömhet och ej tycktes kunna ha ro utom vid hennes bröst. Det oaktat blev förhållandet emellan mor och son ren från vaggan underligt och stundom fientligt. En dag lade hon det nio månader gamla barnet vid sitt bröst; gossen, hungrig eller ond, bet häftigt till med sina unga tänder. Retad av smärtan, gav modern honom ett slag. Barnet släppte genast bröstet och återtog det — aldrig. Man måste avvänja honom, ty hans mor tålte ej tanken, att en främmande amma skulle ge honom sin mjölk. Längre fram, en gång, då modern ville ge den åttaårige gossen en välförtjänt bestraffning, vände han sig som ett ungt lejon mot henne själv och — slog henne!
Men emellan dylika vilda uppträden sågos även de, som visade en obegränsad hängivenhet. Hon kastade sig emellan honom och varje fara; han kysste spåren av hennes fötter. När de återsågo varandra efter en kort skilsmässa, var det med utbrott av den häftigaste kärlek; nästa ögonblick kunde dock inveckla dem i strid. Detta förhållande tilltog med åren. Båda hade våldsamma och bestämda viljor. De tycktes varken kunna leva utan eller med varandra.
Det var omöjligt att se en skönare gosse, men ehuru modern i sitt hjärta dyrkade honom, var hennes känsla av rättvisa så sträng, att hon aldrig gynnade honom framför hans styvbröder.
Strängt voro vi alla hållna inomhus, och alltför knappt vad pengar angick. Jag hade alltid böjelse för sparsamhet, det oaktat måste jag ofta anlita en oskyldig industri för
