honom därefter, så är jag övertygad om, att han blivit en bra karl och en utmärkt man, som hade gjort sin familj heder. Men hans lärare — en man av sträv och oböjlig karaktär — och ännu mer hans mor tycktes ha föresatt sig att blott med våld kuva hans vilda sinne.
Ma chère mère anade emellertid ej, på vilken farlig väg Bruno befann sig, och jag vet icke att jag i min livstid fruktat för något så mycket, som för att hon skulle upptäcka det — hon, så stolt, så ömtålig om hedern, så sträng i grundsatser och i hela sitt moraliska liv. Även Bruno hade stolthet och hederskänsla, han var obeskrivligt mån om moderns gillande, men hans häftiga passioner och oförmågan att styra dem drogo honom jämt in i brottsliga handlingar.
Dock kom nu en period, då jag hoppades, att Bruno var för alltid återvänd från sina förvillelser. Själv sade han mig att så var. Att han även nu hade hemliga och vida större utgifter än han bort ha, märkte jag likväl snart. Han anlitade mig mer än en gång och jag lämnade honom vad jag kunde, men en dag begärde han en så stor penningsumma, att jag förvånad och harmsen nekade honom den (kunde ej heller göra annat) och förebrådde honom hans slöseri. Bruno teg, men skar tänderna och lämnade mig. Detta var den sista dagen av vårt dåvarande vistande i hemmet. Dagen därpå skulle vi båda avresa, han till akademien, jag till S*. På förmiddagen red Bruno till staden för att taga avsked av de gamla Dahls och av sin lilla fästmö, som han kallade Serena. Först till aftonen väntades han tillbaka.
Strax efter middagen angav bokhållaren med stor bestörtning, att en betydlig penningsumma, som han om morgonen hade haft på kontoret, var borta, och att han måste misstänka en hustjuv, då ingen, utom en person, mycket bekant inom huset, kunde veta var han brukade ha pengar inlagda.
