min, stod packad i mitt rum. Ma chère mère gav mig en då oförklarlig blick, gick förbi min koffert och undersökte mina bröders saker. Sedan kom hon tillbaka i rummet och tog upp min inpackade koffert. Den revs upp till botten. Ack! hon hade misstänkt mig — den stadgade mannen, förr än den vilda ynglingen — ty nu reste hon upp sitt huvud och i hennes starka, uttrycksfulla ansikte var målat ett: Gudskelov! Nu är jag lugn!
”Nu felas blott unga barons saker”, sade vördnadsfullt en av de gamla tjänarna, ”men hans koffert är låst, och dessutom är det ju onödigt…”
”Må så vara!” utropade ma chère mère, ”men han måste dela lika lott med de andra. Kofferten skall brytas upp.”
”Men unga baron… är icke hemma”, sade fruktande tjänaren, ”vi kunna ej!…”
”Hans mor befaller det!” sade häftigt ma chère mère.
Det skedde. Med egen hand tog modern upp böcker och klädespersedlar som i stor oordning voro kastade dit. Plötsligt ryckte hennes hand, liksom bränd av ett glödande järn; den hade träffat en bunt sedlar. Det var — den saknade penningsumman. Hon tog upp den, vände den i sin hand, såg på den, såsom kunde hon icke tro sina ögon — bleknade mera och mera; ett rop av outsäglig fasa och jämmer uppsteg slutligen ur hennes bröst och utan en suck sjönk hon liksom död till golvet.
Om aftonen, mot tiden då Bruno väntades tillbaka, kallades mina tre bröder och jag, de gamla tjänarna och bokhållaren in i ma chère mères rum. Det var blott svagt upplyst, och där, i det dystra, skumma rummet, satt i en stor länstol Brunos mor, på vars ansikte man kunde läsa den sorg, som hon bar i sitt hjärta. Men över sorg och skam och vrede rådde en sträng beslutsamhet, sådan jag ännu ej sett den i en människas uppsyn.
5. — Fredrika Bremer, Grannarna.
