målat i sitt ansikte hotade han var och en, som skulle våga nalkas honom.
Ingen vågade utom — hans mor. ”Bliven stilla!” sade hon till de andra, och med fasta steg och lugn hållning gick hon fram till sin son, lade handen på hans huvud, böjde det djupt ned och frågade med en röst, som lät blodet stelna i mina ådror, om han ville underkasta sig hennes vilja, eller mottaga — hennes förbannelse!
Mor och son sågo varandra i de trotsiga, flammande ögonen. Så stodo de länge, därpå följde från båda sidor förfärliga ord. Sedan blev det tyst. De förbannande läpparna stelnade, de trotsiga blickarna slocknade. Mor och son sjönko båda ned i djup vanmakt. Man bar dem till var sitt rum.
Båda återvunno sansning, men sågo varandra ej mer denna afton. Jag ville tala med Bruno, men han låtsade sova, och slutligen förfogade jag mig i mitt rum. Om natten, när allt var tyst och mörkt, hördes plötsligt i Brunos rum ett vilt, uthållande och genomträngande skri. Jag sprang upp och skyndade dit in. Brunos mor stod där allena, med utslaget hår och vilt, förstört utseende — Bruno var borta. Det öppnade fönstret tycktes visa, att han rymt därigenom, ehuru ett hopp från denna höjd syntes nästan otroligt. Det var likväl så. Bruno hade denna natt rymt ur modershemmet och — vände aldrig åter. Aldrig hörde vi något mer ifrån honom. Förgäves voro alla efterspaningar. Bruno var borta, som om han varit borta ur de levandes antal. Sjutton år ha gått förbi sedan denna olyckliga stund, och vi ha ej rönt minsta spår av hans liv. Vi ha således tagit hans död för given.
I från denna stund talade ma chère mère ej mer på tre års tid. Hon låste sig inne i sina rum, lät förmörka dem, tålte ej ljuset eller människors åsyn; hon åt och drack föga, sov nästan intet, talte vid ingen, och ingen fick vara nära henne utom Elsa.
