Allt kan dock gå — men hur skall det gå med min roman? Men hur det än går, så förblir jag
Din Fransiska.
★
Brev från Bruno Mansfelt till Antonio de R.
Ramm, midsommarafton 18—.
Här är jag åter, här där jag blev född, där jag lekte och älskade som barn, som yngling. Emellan då och nu ligger ett hav, ett hav, fullt av… men lika mycket! Jag är åter här.
Jag har vandrat i skogen, på fälten, vid havsstranden; jag har uppsökt mången fläck, uppväckt månget minne. De stormiga syntes mig lugna, de brottsliga oskyldiga.
Nu är det afton och allt är lugnt omkring mig; även jag har ett ögonblicks lugn. Jag hör grässkärans enformiga sång, jag vet ingen skönare. Vid den sången somnade jag var sommarafton som barn, med ansiktet vänt mot aftonhimmeln, röd som nu.
Och när mina ögonlock slötos, kom någon till min säng. Jag visste väl vem som var mig nära; det var — min mor! O, huru spritter, skälver varje själens fiber vid detta dyrkade och förskräckliga namn!
Jag vet det alltför väl: jag blir aldrig lycklig; jag får aldrig frid — jag skall aldrig glömma… lika gott! Jag skall bära. Ensam vill jag bära vad jag ensam brutit. Mången ton kan livet locka ur mitt bröst — aldrig jämmerns. Jag bjuder smärtan trots och världen. Dessutom sluta kan man ju alltid, när man blir trött vid det usla upptåget, som kallas livet.
Jag vill blott ett, och utan att vinna det är allt annat — intet! Blir mig detta nekat, så lämnar jag ännu en gång mitt barndomshem och går ännu en gång ut i den
