70
vida, vilda världen, och är — fördömd. — Varför blev Kains panna av himlen märkt att inom sig bära evig oro? Han var förbannad av sin mor. Jag vet vad Kain kände. Jag även är förbannad av min mor och utan ro på jorden. Och nu — på denna panna, där hennes förbannelse vilar tung, begär jag, vill jag, att hon skall lägga sina händer och borttaga förbannelsen och nedlägga en välsignelse.
Moder — min moder! Skall du vilja erkänna, skall du förlåta den brottsliga sonen? Jag vågar ej svara därför — knappast hoppas. Hon borde det. Mycket var hennes skuld. Hårt och hårt, bittert mot bittert — det kunde ej gå väl. Men — vill hon blott nu vara huld, vill hon blott nu förlåta, så vill jag göra avbön — vid hennes fötter.
Du känner min musikvurm. Här tillfredsställer jag den. I ett av rummen har jag låtit uppsätta en orgel. Dess ton är god. Vid den sitter jag var afton, sen skymningen inbrutit, och spelar långt in på natten. Ju djupare tystnaden blir, ju dunklare skymningen, desto högre stiger orgelns storm. Den lugnar mig. Den upplyfter och vederkvicker min själ. I strömmar av toner dränker jag de vilda minnen, som bli levande i nattens famn. Musik är en härlig sak. Den är ett rus, den är en förtjusning, en värld att leva, att brottas, att vila i — ett hav av smärtfull vällust, ofattligt, gränslöst som evigheten.
Skall min mors öra en gång lyssna till mitt hjärtas sång, min själs Miserere till henne? Men innan hon hör min röst, vill jag utsända budskap, som i vänliga melodier skola tala för henne om främlingen. Hon skall höra honom prisas och berömmas och sedan mindre fasa vid att i honom igenkänna sin son.
Men — vill hon ej — då skall du, Antonio, innan långt vid Rouge et Noir återse
Din vän.
