80
mig vara grädden till kaffet, eller en efterlängtad present, så firad och välkomnad och omfamnad blev jag, och kände i min tacksamma själ, att allt detta kom på björns räkning.
Jag kom just till kaffet, åt, drack, pratade och kände mig inom kort liksom barn i huset.
Och nu skall du ha en beskrivning på prosa över det hem, som jag en gång beskrivit i poesi. Den förhåller sig som vardag till helgdag, men — himmelriket är dock när. Jag talar nu icke blott av egen ingivelse, utan efter upplysningar, som jag fått av fröken Hellevi Husgavel och av ma chère mère.
Hemmet.
I över ett halvt århundrade ha de åldriga makarna bebott detta hus, dessa samma rum. De vigdes där, och där skola de nästa vinter fira sitt guldbröllop. Rummen äro oförändrade, möblerna desamma som för femtio år sen, och allt är dock snyggt, trevligt, vänligt, som vore det ett årsgammalt bo. Men det är enklare än våra tiders bon. Jag vet icke vilken anda av frid och välbehag kommer över mig i detta hem. Ack, där inom hava femtio år gått fram som en skön dag! Här ha dygdiga makar levat, älskat och verkat. Mången ren glädje har blomstrat här, och när sorgen kom, var den icke bitter. Gudsfruktan och kärlek ljusnade upp de mörkaste moln. Härifrån gingo ut mången ädel gärning, mången välgörande kraft. Här växte upp lyckliga barn, de sögo kraft av föräldrarnas exempel och gingo ut i världen och byggde bon som de och lyckades och blevo goda och lyckliga. Ofta ännu vände de om med kärlek och glädje till föräldrahemmet för att välsigna och välsignas. Ack, min Maria! Jag känner, att jag åter faller in i den poetiska tonen. Men
