82
Gumman.
Ett åldrigt ansikte, en lutad rygg; du ser en gammal gumma. Men du visar henne något skönt, du talar om något älskvärt, och hennes min, hennes leende strålar av den eviga ungdom, som bor odödlig i den kännande själen. Ovillkorligt måste du då utropa: ”Vilken skön gumma!” När du sitter bredvid henne och ser i de milda, fromma ögonen, så tycker du, att du ville för henne öppna hela din själ och tro på hennes ord som på evangelium. Hon har genomlevat, hon har erfarit mycket, och ändå säger hon, att hon vill leva för att lära — ack, visst böra vi lära av henne! Hennes ton och hennes väsen röja sann bildning och mycken människokännedom. Ensam har hon uppfostrat sina döttrar; ännu lever hon med tanke och gärning för barn och barnabarn, ännu bär hon hus och hem på sina axlar, men hon stödjer sig nu på Serena. Sedan sin yngsta dotters död har hon blivit litet tungsint. Det märkes ej på hennes ord, men hon suckar ofta. Liksom sin man är hon allmänt vördad och älskad, och alla komma överens i att säga, att en mera fullkomlig förening än den emellan dessa makar icke är tänkbar.
Vill du se i ett litet drag en miniatyrbild av det hela?
Var afton steker gubben själv två äpplen; var afton, sen de blivit färdiga, ger han det ena åt sin ”vackra gumma”, som han kallar sin hustru. Så ha de delat allt med varandra i femtio år.
Den goda gumman kallade mig genast ”Fransiska” och ”du” med en god, mormoderlig ton, som gjorde mig gott in i själen. Jag tycker om ma chère mère, men denna goda gumma kunde jag älska.
Och nu till den tredje personen, egentliga livet och skönheten i detta hem:
