Serena.
Hennes mor hette Benjamine och var, likt bibelns Benjamin, sina föräldrars yngsta och mest älskade barn. Knappt aderton år gammal gifte hon sig med en ung man, som ägde och förtjänade hela hennes kärlek. Dottern, som efter två år blev dess frukt, kallades Serena. Modern välsignade sin dotter och dog; fadern följde henne inom få månader. De kunde ej vara länge skilda. Den lilla moder- och faderlösas vagga flyttades i morföräldrarnas hem. Serena blev deras tröst och snart även deras ljuvaste glädje. Men hennes barndom var lidande; en höftsjuka, som länge höll henne liksom fången och skilde henne vid barndomens lekar, blekte hennes kind och förde tidigt på hennes läppar det leende av stilla vemod, som ännu ibland dröjer där med hemlig tjusningskraft. Detta allt, förenat med hennes stilla tålighet, hela hennes väsens innerliga älsklighet, fäste allas intresse och allas hjärtan vid henne.
Så växte hon upp, blev färdig och blev — dalens blomma.
Men prosan i denna teckning! det jordiska draget hos denna änglabild! Ack, det måste fram även det: Serena är — låghalt! Ordet skrämmer mig. Jag är färdig att ropa ”nej!” till vad jag sagt. Och om du nu ser i Serena en haltande och linkande figur, så ropar jag av alla krafter: ”nej, nej, nej, nej!” Det är icke så. Se en behaglig, fullkomligt skön gestalt, vars lilla böjning framåt, när den går, alls icke vanställer.
Hennes utseende för övrigt får du hämta av min förra teckning. Oskulden på hennes panna, den klara barnblicken, med stjärnan i blå himmel, tjusade mig som första gången, och jag fann henne nästan ännu vackrare i den enkla vardagsdräkten, än i helgdagsklänningen.
