84
Och nu till mig — ty jag får ej heller glömma mig själv! — Fru Dahl bad mig sjunga. (Det är dock bra roligt att ha en liten talang!) Jag lydde, lyckades och blev livligt tackad. Gubben Dahl utropade muntert: ”Nu måste även Serena sjunga en bit!”
”O, morfar”, sade hon rodnande, ”huru skulle det låta efter vad vi nu hört!”
”Mitt söta barn”, sade leende gubben, ”låt icke fru Werner tro, att du är fåfäng!”
”Nej”, svarade glatt Serena, ”och därför skall fru Werner få höra min lilla hesa röst!”
Hon satte sig genast till instrumentet och sjöng en liten skön, äkta sångbit av Lindblad. Hennes röst var ej hes, men svag och tydligen oövad, men hon sjöng dock med så mycken själ, med så mycken mening i ton och ord, att det innerligen gladde mig.
Serena lämnade oss för att ordna i köket och fru Dahl och jag fortforo länge att tala om henne. Sedan suckade hon och sade: ”Hon är dock nu mycket mindre vacker än hon varit. Sedan ett år tycker jag, att hon faller av och hostar ibland. Jag fruktar, att det instängda liv hon för med oss skadar henne. Doktor Werner har anbefallt henne lantluft och rörelse.
Flera av våra bekanta ha varit goda och bett om att få Serena till deras lantgårdar, men hon vill icke lämna oss, och vi veta ej rätt hur vi skulle leva utan henne; min gubbe i synnerhet vill ej höra talas om att hon skall skiljas vid oss. Vi ha därför tänkt försöka att nästa sommar få hyra nära staden ett litet lantställe, där Serena kan vara med oss och likväl sköta sin hälsa. Emellertid skall hon som oftast göra en spatsertur till häst ut på landet, och min gubbe och jag skola följa henne i vagn. Vi tänka begynna med denna regim i nästa vecka, då Serena får en liten god och säker ridhäst.”
