der, även när munnen talar; ibland åter fästa de sig med en blick, så skarp och genomträngande, att man ovillkorligt måste slå ned sina. Dessa underliga och hastiga skiftningar finnas även i hans röst, och jag undrar om de ej gå djupare. Något hos honom, som synes mig olycksbådande, emedan jag anmärkt samma egenhet hos ett par mycket passionsfulla människor, är på hans tinning en åder, som har fullkomligt skapnaden av en åskvigg, särdeles då den för ett ögonblick sväller starkt. Hans väsen tyckte jag för övrigt om; det är fullkomligt enkelt, utan skymt av tvång eller anspråk av något slag, och likväl har han ingenting öppet, ingenting, som bjuder förtroende. Men om dessa underliga ögon skulle fästas på någon i kärlek, om denna röst skulle tala älskande — då tror jag, att de voro farliga. Överhuvud har jag ej sett någon, som så liknar en hemlighet. Jag känner både stor lust och en viss fruktan för att komma bättre underfund med den.
Den 6 juli.
I morgon kommer baron Stellan S. Björn är litet befängd med anstalterna för hans emottagande. Knappast finnes det något, som är nog rart åt honom. Han skall skötas och fjäsas, som om han vore en liten behagsjuk grevinna. En så fin, bortskämd herre blir en ganska kinkig gäst att emottaga, särdeles på det rustika Rosenvik. ”Ja, ja, björn! Han skall få dina turkiska tofflor. Den äkta porslinstvättkannan? Ja, ja, lilla du! Din guldgosse skall få allt det!” Jag ville, att den kammarherren sutte i Konstantinopel! Men björn är så glad. Han håller av människor, för hans skull vill jag även nu synas människoälskande.
Den 10 juli.
Baron Stellan är här. Nå, det går nu ganska bra med den kusinen. Han är artig, trevlig, visar sig nöjd med
