90
allt och är oändligen lätt att leva med. Han spatserar med björn, talar politik och fysik med honom. Han läser för mig, eller språkar trevligt under det jag syr. Björn har bett mig vara hemma för kusin Stellans skull och laga så att han kan känna trevnad och nöje i vårt hus. Jag ville nästan kalla honom en motsats till herr de Romilly. Jag liknade denne vid en stor, men vild naturscen. Jag ville likna kusin Stellan vid en vacker, fullkomligt städad engelsk park. Han har flera talanger, ritar, sjungar väl, samtalar högst angenämt och har med allt detta — åtminstone på landet — en anspråkslöshet i ton och väsen, som man håller honom räkning för, särdeles när man besinnar hans ställning i livet och hans utsikter. Något för mycket tyckes toaletten sysselsätta honom. Men det är icke något ont däri. Det är så naturligt, när man är ung, rik och vacker.
Den 12.
Han är likväl underlig, den värda kusin Stellan, och jag förstår ej rätt vad han i själva verket är. För det första ser jag, att han ej är riktigt kristen. I går afton talade han mycket om Mohameds religion; han kallade den den visaste, den yppersta av alla religioner. Han erkände helt öppet, att han skulle av allt hjärta vilja vara född turk eller perser och framleva sina dagar i orientalisk maklighet, ha en seralj m. m. Jag blev ganska stött över detta tal. Det var alls icke uppbyggligt att höra. Samtalet blev avbrutet av kvällsvarden och återtogs ej sedan. Men innan björn fick gå till ro, måste han stå mig till svars för sin guldgosses moral. Jag måste säga, att jag ej heller var riktigt nöjd med björns; åtminstone för tillfället. Han tog alltför mycket Stellan i försvar och försäkrade, att oaktat hans turkiska idéer, han dock var den hederligaste karl och skulle aldrig kunna göra något dåligt. Hans enda fel, sade björn, är något lätt-
