sinne i avseende på fruntimmer, men detta är ett fel så allmänt för unga karlar, att man ej bör tillräkna honom det mycket strängt.
”Gott, björn”, sade jag, ”jag vill skriva mig det till minnes, och om han, medan du är borta, av ett litet lättsinne söker att vinna mitt hjärta, så vill jag tänka, att detta är blott en vanlig sak för unga karlar, och jag skall icke vara mycket sträng mot honom.”
Björn såg härvid så förvånad, så förbluffad ut, att jag innerligen måste skratta och taga honom i famnen och ur villfarelsen. Björn blev slutligen alldeles av min tanke, att det vore mycket lyckligt, om Stellan kunde komma till sundare principer, stadga sig och bli väl gift. Hans mor och hela hans släkt önska högeligen, att han skall gifta sig, men kusin Stellan visar ej minsta håg härtill. Björn uppmuntrade mig mycket att tala med honom om äktenskapets sällhet. Jag skall verkligen ej underlåta det, ej heller att läsa litet katekes för honom. Han är ingen sultan än och får väl tåla att höra sanningen.
Den 13 om aftonen.
Min söta Maria, jag har visserligen flera egenskaper av en god präst, men ack! icke den att övertyga mina åhörare. Vill du nu, goda Maria, höra min predikan och dess utgång? Björn var på förmiddagen som vanligt hos sina patienter i staden, jag satt vid öppna fönstret och sydde. Då kom Stellan in, satte sig bredvid mig och började sönderplocka några vackra månadsrosor, som stodo i ett glas på bordet. För att inleda samtalet började jag — kanske ej så övermåttan kvickt — att vänligt förebrå honom att han förstörde blommorna. Han svarade, i det han fortfor med sitt arbete: ”De skulle i alla fall snart vissna.” Jag förde samtalet in på äktenskapskapitlet. Jag lät det gå löst på Stellans älsklingsidéer och upphöjde livets varaktiga och rena fröjder. Jag målade med varma
