92
färger — som jag tog ur mitt hjärta — den sköna och oändliga sällhet, som utvecklar sig ur ett lyckligt äktenskap.
Kusin Stellan svarade mig i början blott undvikande, ibland med ett litet skämt, ibland med artigheter, såsom t. ex.: ”Om alla fruar vore som Fransiska, så skulle jag genast omvända mig till äkta ståndet. Om alla äktenskap liknade detta!” o. s. v.
Jag låtsade ej höra detta, utan i min iver att gifta bort honom tog jag fram den ena vackra och hyggliga flickan efter den andra, som jag kände till. Men Stellan fann fel på alla. Den ena hade för stora händer, den andra hade fula tänder, den tredje klädde sig illa, den fjärde hade broullierad hy, den femte hade en skärande stämma o. s. v. Jag blev slutligen stött över alla dessa svårigheter och frågade, om han trodde sig vara så överdrivet präktig själv? ”Nej, bevars!” svarade han med sin lilla behagliga skorrning. Men jag såg på honom, att han allt var ganska nöjd med sig. Och då jag ej kunde neka, att han var ovanligt vacker och behaglig, slog jag mig på att tala om den invärtes människan, förebrådde honom hans ytlighet, sade huru yttre förmåner blott voro stoft och upphöjde själens skönhet, särdeles hos ett par av de unga fruntimmer, vilkas händer och tänder han klandrat. I sammanhang härmed sade jag de vackraste saker om familjelivet, som jag prisade och berömde fullt så ivrigt som salig mamsell Rönnkvist. Jag blev själv helt varm och rörd över mina teckningar, men Stellan kylde av mig med en tillgjord gäspning och en liten gnolning på ”Gubben Noak”! Nu blev jag nästan ond och sade honom, att han var en hedning och en orangutang, att han icke var värdig en ädel flickas hand, att han icke förtjänade att smaka den högsta och renaste sällhet på jorden.
Plötsligen blev Stellan helt allvarsam och sade: ”Men är då den sällhet, ni talar om, Fransiska, verkligen till?
