genom hvilken den okände passerat; fortsatte sedan sin väg, fann ytterligare en annan dörr, sökte och fick tag i en nyckel, hvarefter han, rysande från hufvud till fot, vred om denna nyckel i låset och sköt upp dörren.
Det rum, i hvilket Bussy nu befann sig, var alldeles mörkt, undantagandes den del däraf, som upplystes af det svaga sken, hvilket genom en halföppen dörr inträngde från den angränsande salongen. Han betraktade den del af taket och af väggarna, som belystes af det svaga skenet, och igenkände då de mytologiska figurer, dem han redan en gång förut sett; han sträckte ut handen och fick tag i den skulpterade sängen. Nu återstod honom ej mera något tvifvel; han befann sig verkligen åter i samma rum, där han uppvaknat den natt, då han erhöll det sår, som här förskaffat honom gästfrihet.
Bussys hjärta slog allt starkare och starkare, då han nu gömde sig bakom det vida sängomhänget för att lyssna. Han hörde den okände otåligt gå fram och tillbaka i sidorummet, emellanåt plötsligt stanna och mumla mellan tänderna: Nå, kommer hon då aldrig!
Snart öppnades en dörr, som syntes tillhöra ett rum på andra sidan om salongen. En kvinnas lätta steg hördes på mattan, frasandet af en sidenklänning nådde Bussys öra, och den unge mannen hörde en fruntimmersröst i på en gång rädd och föraktfull ton säga:
— Här är jag, min herre; hvad är det ni nu åter vill mig?
— Hå, hå, sade Bussy för sig själf; om den där herrn är älskaren, så lyckönskar jag på det högsta den äkta mannen.
— Min fru, svarade den, som blifvit så kallt mottagen, jag har den äran att förkunna er, att efter som jag är tvungen att i morgon resa till Fontainebleau, kommer jag för att tillbringa natten här.
— Medför ni några underrättelser om min far? frågade damen. Ni vet, hvad vi kommo öfverens om i går: då jag samtyckte att bli er maka, så var det på det villkor, att antingen min far skulle komma till Paris, eller att jag skulle få återvända till honom.
— Så snart jag kommer tillbaka från Fontainebleau, skola vi resa till honom, jag ger er mitt hedersord därpå; men emellertid …
— Nej, min herre, stäng icke den där dörren, det är onö-
