Jag fruktade, att min far skulle kalla mig; men han gjorde det ej. Efter en half timmes förlopp såg jag herr de Monsoreau rida sin väg, utan att någon hade underrättat mig om hans besök. Ännu mer, min far talade ej ens med mig om honom; jag trodde mig blott märka, att han efter detta besök var allvarsammare än vanligt.
En dag, då jag återkom från en promenad, underrättade man mig, att herr de Monsoreau var hos min far. Denne hade flera gånger frågat efter mig och med oro undrat, hvart jag kunde ha gått, samt gifvit befallning, att man skulle underrätta honom, då jag återkommit.
I det samma kom min far in till mig.
— Mitt barn, sade han till mig, ett skäl, som det är onödigt att säga dig, tvingar mig att några dagar skiljas från dig. Fråga mig ingenting; betänk blott att det skall vara ett högst viktigt skäl, som kan förmå mig att tillbringa åtta dar, fjorton dar, ja, kanske en månad, utan att se dig.
Jag ryste utan att dock kunna ana den fara, för hvilken jag var utsatt. Men herr de Monsoreaus tvenne besök bådade mig ingenting godt.
— Hvart skall jag då under tiden taga vägen, min far? frågade jag.
— Du skall fara till slottet Lude, till min syster, där du skall vara dold för allas blickar. Man skall laga, att du kommer dit nattetid.
— Följer du inte med, min far?
— Nej, jag skall stanna kvar här för att afvända alla misstankar; själfva husfolket skall vara i okunnighet om, vart du tager vägen.
— Men hvem skall då ditföra mig?
— Tvenne personer, på hvilka jag kan lita.
— O, min Gud!
— Mitt barn, sade min far, det måste ske.
Jag var så öfvertygad om min fars kärlek, att jag ej gjorde några invändningar och ej begärde någon förklaing; det blef endast öfverenskommet, att Gertrud, min ammas dotter, skulle åtfölja mig.
— Om aftonen klockan åtta — det var mycket mörkt och kallt, ty vintern var inne — kom min far och hämtade mig. Vi lämnade huset i all tysthet, gingo genom trädgården, och han öppnade själf en liten port, som ledde åt skogen; där funno vi en s. k. hästbår och tvenne karlar; min far
